Jag är fortfarande överväldigad och väldigt tacksam för den fina avslutningen ni gav mig. Försökte så gott jag kunde hålla min inre ”Italienare” på insidan, men misstänker att det framgick hur mycket det betydde för mig. Ett stort tack till alla som kom, till alla som hört av sig, och till er som tog er tid att styra upp det.
Eftersom jag under avslutningen bara snuddade vid allt jag kunde sagt, vill jag skriva några rader om min upplevelse av tiden med klubben. LBTK är ju min modersklubb, och det var en blandning av en overklig men samtidigt naturlig känsla att 40 år senare komma tillbaka till samma ställe, där jag som 7-åring sprallat runt och hoppat in på lediga banor. Bengt, som ju också var en ledande gestalt på den tiden, var kvar som klubbchef. Han lyckades med konststycket att på kort varsel inför höstterminen -17 fixa dit Ivan Molin och Andy Ahumada, som började samtidigt som jag, och dessutom få tillbaka Terje in i klubben från sin pension. Ett härligt gäng och en skön mix i ålder och erfarenheter, och jag kände att det var precis en sådan stomme i tränarstaben vi behövde. Jag kan tala även för dem när jag säger att det varit fantastiskt kul att jobba med barnen och ungdomarna, att lära känna dem, och att se gruppen växa och ha kul tillsammans med sitt gemensamma intresse.
Jag visste även innan jag började att LBTK är en speciell klubb. Delvis med de goda förutsättningarna för alla att spela mycket tennis, och också för att föreningsandan lever kvar här mer än på de flesta andra ställen. Jag vill rikta ett stort tack till alla som på ett så självklart sätt ställt upp på våra tävlingar och evenemang, som lagledare i serierna, och som hjälpt till med anläggningarna. Utöver att ni underlättade jobbet för oss anställda, bidrog ni otroligt mycket till den goda stämningen jag kände under hela min tid i klubben.
Jag vill också tacka alla styrelsemedlemmar som aktivt stöttat de anställda, bidragit med goda idéer och genomförandet av dessa, och gett klubben en stor del av deras fritid.
Det här sista året har jag jobbat nära Stefan (Strandquist). Stefan kastades in i hetluften i ett skarpt läge i juni förra året, kavlade upp ärmarna och satte sig in i det berg av uppgifter som det innebär att ha koll på verksamheten och anläggningarna. Många långa timmar på kontoret bland pappershögar och hundar, men Stefan får det gjort, får det gjort bra, och alltid med en god portion humor. Det enda irriterande med Stefan är hans vansinnigt vinklade backhand. Om han lovar hålla igen lite med den, ska jag se om han vill köra en timme i sommar.
Slutligen vill jag säga att jag blev glad när jag hörde att Fredrik Lundh skulle börja i klubben. Hade en bra känsla för honom sedan tidigare, och detta har stärkts nu när vi fick jobba tillsammans den senaste månaden. Lycka till Fredrik!
Man lämnar aldrig riktigt sin modersklubb hörde jag någon säga en gång i tiden (eller så hittade jag på det nu..:). Hursomhelst stämmer det i mitt fall, och jag kommer att följa er på ett kortare avstånd än vad restriktionerna rekommenderar. Vid det här laget är vi redan smittade av varandra.
Vi ses!
David